Mehede By historia och utveckling åren 1780-1920

Enligt en gammal bykarta från omkring 1770 låg samtliga 6 bondgårdar sammanbyggda i rad på en yta av ungefär 125×50 meter. Det blev tätt mellan taken och trångt på gårdstunet, även ombyggnaderna ej var så stora, då tomtbredden per gård var något över 20 meter. Ett soldattorp låg något nordväst om byn intill ”borrstensberger”, dessutom omnämner handlingarna att en ”husman Ersson” hade en backstuga och en liten vret längre upp efter byvägen, vilken i stort hade samma sträckning som nuvarande väg till källan .

All mark skogs, ängs och åkermark var hitintills byns gemensamma egendom. Det enda som förutom gårdstomten synes betraktas som enskild egendom var humlegårdarna, två till varje gård, små kohagar tvärs över bäcken nedanför källan, likaledes inhägnade små svinhagar strax norr om byn, samt små kåltäppor söder om byn.

Till kohagarna drevs väl djuren för att vattnas, svinen från olika gårdar tålde ej blandas och humlet fodrade speciell omsorg för att ge ett gott öl och sköttes därför med omsorg.

År 1786-87 förrättades storskifte av åker och hägnad mark. Samma ägare som 1782 inställde sig enligt protokollet. Intill detta storskifte hade all åkermark varit gemensamm, uppdelat i små smala tegar, så att varje hemman skulle få ungefär lika mycket av olika bördig jord.Jorden brukades i så kallat ”tvåskifte” dvs. halva åkerarealen låg i träda, den andra halvan besåddes, nästa år besåddes den trädade och den förra året besådda trädades. Detta kallades ”årvägar” och åkern indelades därför i norra och södra årvägen. 1786 skiftades och utstakades den norra årvägen, som det året trädades, men för att ej trampa i grödan uppsköts skiftet av södra årvägen till följande år, dåd denna del även skiftades och utstakades.

År 1796 kallades på nytt till skifte nu av tomtmarken, som förblivit oskiftad vid föregående skiften. Enligt vid detta tillfälle fört protokoll hade de båda gästgivarehemmanen bytt ägare. Jan Larsson (Rolins) hade efterträtts av Daniel Larsson och Mats Mattsson (Medens) av Eric Mattsson. De övriga hemman representerades av samma ägare och brukare som vid föregående skiften.

Redan tidigare hade uppgjorts en plan för ombyggnad av byn vari för ökad brandsäkerhet och framkomlighet hade föreslagits, dels brandgator mellan gårdarna, dels en ringgata runt om byn. Detta förslag skulle nu fastställas och utstakas. Förslaget rönte visst motstånd och det är ovisst om det kom att verkställas före branden år 1825. På våren uppstod brand på stallskullen hos Eric Ersson, vilken nu efterträtt Eric Persson som ägare till den sydligaste av södergårdarna (Thomsons). Vinden var troligen sydvästlig och elden spred sig snabbt i halmtaken, hela byn var snart nedbrunnen. Elden fortsatte efter gärdesgårdar och humleodlingar upp efter byvägen till skogen, som även antändes och brann mot nordväst till Rudsjön. Mehedeborna stod nu alldeles utblottade, då förutom de flesta djuren, allt deras bohag och förråd för livsuppehället brann inne. Byborna måste söka sig tillfälliga bostäder i grannbyarna och skogstorpen. Ett torp ”Snåret” fick tjänstgöra som gästgivaregård tills byn återuppbyggdts. Sockenborna ställde dock upp till Mehedebornas hjälp. Mathjälp kom från släkt och vänner i socknen, dess ungdomar genomförde en penninginsamling, och en sockenstämma, som snabbt sammankallades för att dryfta hjälpbehovet, tillsatte en brandkomitè, vilken bland annat utverkade att byggnadstimmer för återuppbyggnaden fick huggas på sockenallmäningen vid Marma. Återuppbyggnaden kom därför snart i gång. Byggnadshjälp av unga släktingar och vänner i socknen infann sig också. En del av dessa kom att stanna i byn och blev ingifta men hemmanens döttrar.

Det första året hann väl endast det allra nödvändigaste byggas, en liten loge för årets skörd, en liten ladugård för någon ko, osv. Man kanske bodde över första vintern i en nyuppförd bryggstuga eller dylikt. Byggandet av den mer arbetskrävande ”stugan” (mangårds-byggnaden) fick kanske stå över till nästföljande år. I varje fall kunde Mehedeborna återvända till sin by före vinterns inbrott.

För att undvika liknande brandkatastrofer blev vid återuppförandet hälften av byns gårdar utflyttade. Daniel Andersson (Rolins) och Eric Mattsson (Medens), samt Per Erson (Thomsons) utflyttades till sina nuvarande tomter vid riksvägen. Det blev början till den nya bykärnan.

Den andra södergården vars ägare vid branden hette Anders Jönsson (Hedins) samt de båda norrgårdarna (Söderfors) liksom soldattorpet återuppfördes i den gamla byn. För de båda gästgiverierna var problemet inte bara att skapa bostad för familjen, de hade press på sig att få i gång gästgiveriet snarast möjligt. De måste även på grund av gästgiveriet bygga större gårdar, och fick därför kanske mer byggnadshjälp än övriga bybor. Nya gästgivaregårdar uppfördes på granntomter mellan Riksvägen och Söderforsvägen.

Byn blev så småningom helt återuppbyggd, fastän nu delad i två hälfter, den gamla byn och den nya bykärnan. Strapatserna i samband med branden och återuppbyggnaden tycks emellertid drabbat hemmansägarna hårt. Enligt ett arvodesprotokoll år 1836 hade vid denna tidpunkt samtliga hemman bytt ägare. De båda första decennierna efter branden präglades därför av en viss desorganisation inom byn. Skuldsättning efter branden samt det förhållandet att de flesta hemmanen saknade manliga arvtagare har väl medverkat till detta.

Byn tog stor del av sin försörjning från älven, och de nya ägarna, vilka ej från barndomen fått vana att färdas i dessa forsar och strömmar, kunde ej kanske tillvarataga denna försörjnings möjlighet. Någon nyodling förekom knappast heller under denna tidsperiod. Tillgängliga odlingsmarker (förutom norrmyrarna) var ännu oskiftade och detta förhållande uppmuntrade knappast till nyodling.

Ägarbytena skedde alltså på samtliga byns hemman och för de båda gästgivaregårdarna kom dessa byten ganska tätt, medan det för de andra båda skattehemmanen hade till följd att dessa hemman delades och delvis övergick i Söderford bruks ägo. Enligt protokollet 1836 hade Eric Mattsson (Medens) efterträtts av Lars Ersson som i sin tur redan 1837-38 efterträtts av Adrian Larsson. Inte heller hans ägandetid blev långvarig, Han förolyckades på Dalälvens isar, troligen 1943-44. Han efterlämnade en dotter (Anna-Cajsa) som senare år 1861 blev gift med E A Medén. Adrian Larssons änka gifte om sig med Jan Jansson, vilken stod för hemmanet 1844-1861.

På den andra gästgivaregården (Rolins) hade Daniel Andersson 1828 efterträtts av Anders Svensson, gift med Daniel Anderssons dotter Christina Danielsdotter. Detta par dog barnlösa och hemmanet övergick 1843 Till Anders Svenssons syste gift med Nils Rolign vilken sedan ägde hemmanet till 1860.

De båda posthemmanen hade vardera två döttrar som arvtagare efter de gamla ägarna. Anders Jönsson (Hedins) döttrar gifte sig med Lars Mattsson från Halls och Anders Persson från Ordsbo. Anders Persson hade redan år 1936 sålt sin del ¼ mtl till Söderfors bruk. Lars Mattsson blev kvar vid hemmanet, som nu minskat till ¼ mtl.

Hos Per Erson (Thomson) blev också hemmanet delat mellan två döttrar gifta med två bröder Persson från Degerbo. Thomas Persson blev kvar vid gården på sitt ¼ mtl medan brodern Per Persson sålde sin del ¼ mtl till Söderfors omkring 1841-42.

Söderfors Bruk hade med dessa köp förvärvat ett nytt hemman Mehede Nr 2 ½ mtl. Troligen byggdes en ny gård för detta hemman i gamla byn, som senare utflyttades 1847-50 (nuvarande Andersen). Handlingarna närmaste åren upptar tre landbönder på Söderfors hemmanen.

År 1842-46 Utfördes laga skifte i Mehede. Härvid skiftades alla skogs och ängsmarker, även åkermarken omskiftades, dessutom skiftades öar och slåttor med tillhörande skogsmarker i Dalälven. All byns mark var nu slutligen skiftad, så att varje ägare hade sina bestämda ägogränser såväl inom åker, ängs och skogsmark samt älvslåtter. Vid skiftet kom tomtmarken i gamla byn att tillfalla Söderfors Bruks hemman. En del gårdar tillhörande skattehemman som återuppförts där efter branden måste därför utflyttas. En värdering av de byggnader som måste utflyttas utfördes av lantmäteriet och godemän, och en del av utflyttningskostnaderna enligt denna värdering uttaxerades på de övriga hemmanen.

Lars Mattsson (Hedins) och Mats Erson (nuvarande Andersèns) utflyttades och uppbyggdes på nuvarande tomter 1847-50. Därmed var den nya bykärnan färdigbildad, kring vilken senare bebyggelse samlades.

1846 års bykarta (fastställd 1850) upptar förutom bondgårdarna endast tre stycken jordtorp och ett soldattorp inom byn. Laga skifte varit den injektion byn behövde. De närmast årtiondena präglas av stor livaktighet såväl med nyodling och ökning av åkerarealen som med kolning i skogen. I samband med ökad areal och större skördar följde även större antal djur vid gårdarna. Många om och tillbyggnader av logar och ladugårdar blev säkert nödvändiga. Mot slutet av 1850 talet maskinhyvlat takspån tillgängligt, halm och näver taken försvann och ersattes av spåntak. Även i skogen var aktiviteten stor, därom vittnar alla de stybbringar och kolbottnar från denna tid, som man stöter på vid en vandring genom Mehedeskogarna.

Lars Mattsson (Hedins) framstår som byns ledare under 1840 talet. Han var nämndeman, riksdagsman m.m, samt den som anlitades då skriv och lagkunnighet erfodrades. Han var troligen också aktiv i mycket av byns interna angelägenheter.Han anlade bland annat en vattendriven ramsåg i Fulöskvalen år 1857, och var säkert initiativtagare till en första upprustning av laxfiskena, som fått förfalla. Till byns förskönande bidrog han genom att plantering av allén efter Söderforsvägen förbi sin tomt. Den allén minns många som en av byns prydnader, innan den på grund av vägbreddningen måste huggas ned omkring 1940.

I början av 1860 talet kom en ny generation av ägare till Mehed ’s hemman. Anders Rolin övertog den ena gästgivaregården efter Nils Rolig år 1860, året därefter gifte sig Erik August Medén med Adrian Larssons dotter och övertog det andra gästgivarehemanet. Per Thomsson övertog efter Thomas Persson år 1868 och ungefär 10 år senare överlämnade Lars Mattsson sitt heman till systersonen Erik Hedin. Av dessa nya ägare kom väl de båda gästgivarna att på olika områden spela huvudrollen i byns aktiviteter och utvekling de sista decenierna på 1800 talet.

Aktiviteterna på alla områden inom jordbruket och i skogen var stor, men även gästgiveri och skjutsrörelsen hade nu, de sista 15 åren före järnvägen tillkomst sin topp period. Tack vare detta behövdes mycket folk vid gårdarna, inte minst gästgivargårdarna sysselsatte mycket tjänstefolk, skjutspojkar m.m.

En del av tjänstefolket gifte sig, samt fick bygga sig en stuga och odla en vret på gårdens mark. Så småningom skaffade de sig en egen ko och gris och odlade själva en del av sitt matbehov. På så sätt uppfördes under 1860-70 talet en del så kallade ”breversstugor” (bredvidstugor). De arbetade till en början kvar vid gården, men blev så småningom allt mer fria, att söka andra försörjningsobjekt. Vissa årliga dagsverken för tomt och vretar utfördes vid gården under skörd och tröskning. Samhörigheten med gården levde kvar även sedan det direkta arbetet vid gården upphört, det var till gården de vände sig i bekymmersamma situationer, och det var hos dem gårdsägaren först sökte vid behov av extra arbetskraft. Ett 8-10 tal sådana ”breversstugor” byggdes söder om byn efter Söderforsvägen och i Myrbyn under 1860-70 talet.

De båda unga gästgivarnas första gemensamma aktivitet för byn gällde skolan. En byskola med tillfälligt anställda ”skolmostrar” i tillfälliga lokaler hade tidigare bedrivits i byn. En faster, född 1862 berättade att hon gick i sådan byskola i både Anders-pers och Médens bryggstuga. Nu inemot 1870 talet hade båda gästgivarna flera barn i eller nära skolåldern och arbetade därför hårt för att få skola i byn. En sådan byggdes också år1871 på av Médens skänkt tomt längst söderut i byn, eftersom Grimsarbo,Brusbo och Östanås tillhörde samma skolrote som Mehede. Obligatorisk skolundervisning med fast anställd lärare kunde nu bedrivas. Byn omfattade vid 1870 talets början förutom de 6 bondgårdarna (de båda brukshemanen i gamla byn hade nu sammanslagits) ca 15-talet torp och breversstugor samt några små backstugor. Det mesta av denna bebyggelse var lokaliserad söder om bykärnan utefter Söderforsvägen och i Myrbyn. I gamla byn hade byggts ett skogvaktar boställe, och även den vid sammanslagningen överblivna bondgården fanns kvar. Norr om bykärnan fanns endast 2 eller 3 stycken backstugor i vilka bodde ”några änkor och jon”. Dessa låg nedanför den då mycket brantare backen, där tidigare Dalälvsvägen anslöt till riksvägen (vid vattenverket).

År 1874 invigdes järnvägen och Méden fick en anhalt vid denna. Ingen av makägarna ville ha denna på sin åkermark, den förlades därför liksom banvaktarstugan norr om byn i skogskanten ovanför ”norrmyrarna” som nu är uppodlade. Det hade till följd att de närmaste decenniernas bebyggelse kom att bli koncentrerad dit, norr om bykärnan.

Gästgivarerörelsen minskade nu efter järnvägens tillkomst, och de båda gästgivarnas aktiviteter kunde riktas till andra områden. De hade redan tidigare övertagit den vattendrivna sågen i älven efter Lars Mattsson, de hade rustat upp densamma och drev den gemensamt till framemot 1890. Mycket av det byggnadsmaterial som användes i Mehede uppsågades där under några korta vårflodsveckor varje år. Laxfisket upprustades och delvis nybyggdes på deras initiativ och var ett av huvudobjekten för byns gemensamma intresse, samt ett tidvis mycket givande näringsfång de närmaste årtiondena.

På försommaren 1878 antändes spåntaket på Rolins gästgivaregård av gnistor från skorstenen. Gården brann ner, även den intilliggande bryggstugan antändes men kunde räddas med delvis avbränt tak och kolad östgavel. Flagor från branden antände stall och ladugårdsbyggnad hos Médens och även den brann ner. Så hade åter gästgivarna fått byggnadsbekymmer. Rolins hade tur att få köpa torrt byggnadstimer från Yvre och uppförandet av en ny mangårdsbyggnad kunde snabbt påbörjas. Den placerades ca 60 meter väster om den gamla, den var beräknad att byggas i två fulla våningar likt denna, men under arbetes gång konstaterades att det torra timret ej skulle räcka. Den fick därefter sin nuvarande utformning i 1 ½ våning med fronter / flyglar i öster och väster. Den byggnadstypen blev mycket vanlig på 80-90 talen. Bygget forcerades så att familjen hjälpligt kunde flytta in före vintern. Méden flyttade vid återuppbyggnaden samtliga uthusbyggnader utom bryggstugelängan till östra sidan av landsvägen. Han byggde där en ladugård, stall och genomkörslider i en lång länga efter vägen med vangnslider och vedbodar i flygel mot söder samt loge i flygel mot norr. Hållstall och iskällare byggdes norr om logen. Det var sannolikt i samband med denna uppbyggnad av uthusen som han även byggde till en flygel på mangårdsbyggnaden och byggde om takkonstruktionen på densamma.

I början av 1880 talet uppförde Rolin och Méden var sitt tegelbruk med ungnar och tegellador på sina respektive skiften norr om anhalten. Leran togs ur gropar på ägarnas hemängar ner mot älven sand ur åsen intill tegelbruken. Ältkvarnar och tegelpressar drogs av hästar i så kallade hästvandringar. Tegeltillverkningen pågick sommartid och årsproduktionen var väl ej så stor, dock så pass stor att de år 1893 hos järnvägen begärde att få ett utlastningsspår utlagt öster om huvudspåret. Méden upphörde med tegeltillverkningen sedan enligt uppgift överbyggnadens på hans tegelungn hade avbränts vid överhättning 1893-94. Rolin sålde sitt tegelbruk till Söderfors Bruks AB.

Méden hade efter Lars Mattsson alltmer övertagit att representera byn i kommunala och andra administrativa sammanhang. Han blev nämndeman och häradsdomare, han var skolrådsledamot i många år osv. Som nämndeman blev han också anlitad som godeman och blev den som skötte uppsättning av bouppteckning och lagfartshandlingar m.m.

Rolin som var mer spekulativt anlagd och industriintresserad hade i flera år efter flottledens tillkomst i älven sökt få till stånd ett sågverk i Mehede. Han förde upphandlingar med olika sågintressenter om delägarskap i en sådan rörelse, men då dessa ej ledde till önskat resultat sålde han 1892 sitt Norrmyreskifte till Patron Lundqvist som där anlade ett ångdrivet sågverk.

Sågverksrörelsen kom att tillsammans med tegelbruksrörelsen vid det av Söderfors Bruks år 1896 inköpta och moderniserade tegelbruket helt att förändra Mehede. De sysselsatte en tid mycket arbetskraft, och stor inflyttning till byn från andra orter blev resultatet av detta arbetskraftsbehov. Byn bestod före 1890 av ca 18-20 bostäder förutom bondgårdarna, men under åren 1890-1910 byggdes 30-35 nya bostadshus. Hela den norra samhällsbildningen tillkom under denna tid, men även söder om bykärnan tillkom flera nya byggnader. Affärer växte upp, bageri byggdes och hantverkare av olika slagfick sysselsättning. Byn övergick under denna period från ren bondby till ett mindre arbetarsammhälle.

Föreningsverksamheten började komma i gång i slutet av 1800 talet. Först var Mehede missionsförsamling som bildades 1880. Missionshuset byggdes 1898. Godtemplarlogen ”syskonringen” bildades 1896 och godtemplarlokalen byggdes 1899-1900.

Någon direkt facklig eller politisk förening omnämns ej, varken vid sågen eller tegelbruket.

Efter tegelbrukets nedläggning 1911 saknade åter samhället industri för sysselsättningen av dess arbetskraft. Då började vid lämplig tidpunkt kraftverksbyggnaden vid Untraverket.

På byns gårdar tillträdde nya ägare omkring sekelskiftet och åren därefter.

Anders Rolin avled 1898 och hemmanet delades mellan sonen Oskar och dottern Matilda gift med J P Skoglund. E A Méden överlämnade sitt hemman 1914 till sonen Axel Méden.

Erik Thomson övertog 1914 hemmanet efter Per Thomson.

Erik Hedin avled 1915 efter en olyckshändelse i samband med tröskning och sterbhuset stod för hemmanets skötsel tills jorden utarrenderades.

Dessa ägare kom väl också att göra mer eller mindre betydelsefulla insatser för byn, men en ny tid hade brutit in, bondedominansen i byn försvann, politiska partier av olika nyanser bildades och ansvaret för byns aktiviteter fördelades.

Anläggningsarbetena vid Untra började 1911 med väg och brobyggnader. De tillresta rallarna var till en början mest ungkarlar, som bodde i baracker vid ”Rallingborg”. Men redan 1912 började tillströmningen av arbetare med familjer och snart var varje utrymme som kunde användas till bostad fyllt av tillresande bostadssökande. Rena ”Klondyke”. Trots denna väldiga efterfrågan på bostäder byggdes mycket få bostadshus i Mehede under åren 1912-18, högst 6-8 st. De flesta kände väl att rushen snart skulle vara övergående. Anläggningstiden lämnar därför inte spår i form av många nybyggnader efter sig, däremot gjorde arbetsinkomsterna det möjligt för många att efter ruschens slut bygga om och modernisera sina gårdar. Byn präglades några år helt av anlägget. Naturligt nog hade de flesta tillresta arbetarna inte stort intresse för byns utveckling.

Ett slags arbetare och folketshusförening bildades 1912 och uppförde ett folketshus (nuvarande Johanssons ”Gelottes” gård). Föreningen var väl närmast syndikalistisk, och var väl organisatör till strejken vid anlägget 1913, men dess aktivitet avtog efter strejken. Folketshus användes mest som danssalong och klubblokal för kortspel. Kata Dahlström och Hinke Berggren kallades några gånger som talare. Några fack eller politiska föreningar av mer permanent natur bildades ej under anläggningstiden. Folketshusbyggnaden såldes 1916 till Lexell , som byggde om den till bostad.

Anläggningstiden sammanföll med första världskriget 1914-17 och tillsammans samverkade dessa till genom-gripande förändringar i byn. Självhushållet upphörde och därmed försvann alla de många små kreatursägarna. Beroendet av jordbruket inom byn och dess produkter upphörde då allt kunde köpas i affärerna. Bondedominansen, som byggt på behovet av jordbrukets produkter och arbetstillfällen var slutgiltligen borta. Byn upphörde definitivt att vara bondby.

Mehede fick som andra samhällen en besvärlig arbetslöshetsperiod under 1920-30 talet, men dels var arbetskraften rörligare, dels växte en del småindustrier upp som gav en viss sysselsättning. Samhället kunde därför utan alltför stora skador överleva krisen och börja en ny växtperiod.

Detta är emellertid nutidshistoria och får skildras av någon mer insatt i denna epoks utveckling.

Den gamla bykärnan i Mehede är fortfarande ganska orubbad av nyare tiders bebyggelse och önskvärt vore att den fick förbli en öppen skiljelinje mellan sekelskiftets samhällsbygge i norr och den modernare samhällsbildningen i söder.