Storskifte av skogsmarken 1782

Skogen ur vilken by tidigare gemensamt tagit sitt behov av byggnadsvirke, gärdselvirke till gärdsgårdarna, näver till taken, lövtäckt till djurfoder, bränsle m.m. hade nu blivit värdefullare, genom de omkringliggande brukens allt större behov av kol till hyttor, masugnar och smedjor. En del kolning hade väl förekommit i gemensam fördelning mellan bygrannarna, men då skogen skulle skiftas, gällde för var och en att få så god skogsmark som möjligt.

Vid skiftesförhandlingen deltog för Söderfors Bruk förutom de båda landbönderna även ”Högaktad herr bokhållare Andreas Westberger” som han titulerades av protokollföraren. Denne yrkade att norrgårdshemmanet (Söderfors Bruks hemman) skulle få sina skiften ”längs sunnerts”, emedan det blev närmast till bruket. Han sade sig veta att skattebönderna ibland lämnade sitt kol till Älvkarleö bruk och kunde då lämpligare ha sina skiften längre mot norr. Mot detta förslag protesterade de sistnämnda ”högeligen” emedan den bästa och mest sparade skogen fanns där söderut, längst från byn. De ansåg dessutom att norrgårdsgrannarna ”inte minst utnyttjat och förminskat skogsbeståndet närmast byn”

Lantmätaren åberopade storskiftesförordningen, att marken skulle skiftas i så få skiften som möjligt, men skattebönderna gav ej med sig utan ansåg att varje hemman skulle ha sin del av den utnyttjade skogen närmast byn, likaväl som del i den mer sparade skogen längre bort från byn. Det beslutades därför att skogen skulle indelas i tre avdelningar, norrskogs, mellanskogs och söderskogsskiftet, inom vilka avdelningar varje hemman skulle få sitt skifte efter sitt läge i byn. Norrgården längst i norr och södergården längst i söder inom varje avdelning.

Norrskogsskiftena över vägen ner till älven, eller för södergårdens del ner till den gärdesgård som i norr hägnade den gemensamma ängsmarken. De övriga skogsskiftena slutade vid Söderforsvägen ”Jernvägen” som den då kallades.

Rudsjö mossen, högmossen och övriga mossmarker inom den fasta skogsmarken blev oskiftade, de skulle enligt överenskommelse förbli gemensamma som betesmarker, slåttermarker under dåliga skördeår, för lövtäkt m.m.

Denna skiftelsdelning av den fasta skogsmarken har, bortsett från vissa hemmansdelningar och försäljningar, varit bestående i nära 200 år, tills den genom ägobyten omskiftades år 1972, så att varje hemman fick sin skogsmark i ett sammanhängande skifte.

De för gemensamt bruk oskiftade mossmarkerna skiftades vid laga skifte 1842-46.