Kolning i mitten av 1800-talet

Söderfors Bruk förbrukade mot mitten av 1800-taler allt mer kol. Skogarna närmast bruket var hårt förbrukade och tillförseln av kol måste sökas på allt mer avlägset håll. Söderfors Bruks Intressenter stod därför villigt till tjänst med lån till skattebönderna, då dessa kommit i något brydsam situation. Lånevillkoren innefattade då förutom räntor vanligen en förpliktelse att till bruket leverera en viss mängd kol under lånetiden. Detta såg ju bra ut, att få betala av lånet genom kolning. Men brukets bokhållare hade ett allt för stort övertag mot okunniga bönder och deras handlande var inte alltid präglat av objektiv rättvisa. Många kolleverantörer konstaterade att de i stället för att betala av sitt lån komma i allt större skuld till Bruket och måste till sist sälja sina hemman till fordringsägare.

Efter branden i Mehede var säkert en del Mehedebor i skuld till Söderfors och en livlig kolning blev följden. Även dem som ej var tvingade genom skuldsättning gav kolningen en välbehövlig extra inkomst.

Kolveden höggs på våren och försommaren samt fick ligga och torka under sommaren. På hösten gjordes kolbotten i ordning, kolveden kördes in och milan restes. Efter det milan täckts med granris, stybb och jord var det dags att tända densamma. Själva kolningen, som vanligtvis skedde i november, tog cirka tre veckor, därefter skulle milan kylas ner och rivas, samt kolringen täckas. Efter jul började kolkörningen till bruket och det gick långa rader med kolstigar efter vägen mot Söderfors. Vid bruket skulle kolens kvalité bedömmas stiginnehållet mätas. Under värsta rusningstiden för kolkörningen stod långa köer av kolkörare och väntade att få köra opp i kolhusen.

Det var mycket slit, vaka och arbeta att få en mila kolad och utkörd, men gav i de flesta fall en behövlig förstärkning till bondens kassa.