Branden 1825

Byn var vid brandtillfället tätt sammanbyggd, elden började på en höskulle, så hettan blev snart enorm och halmtak efter halmtak stod snart i brand. Byborna hann knappt rädda mer än sig själva ur eldhavet. De flest av djuren innebrändes förutom de som för tillfället var drivna till vattning nedanför källan. Edvin Persson har berättat att han vid grävning för elkabel på sin ladugårdstomt kommit på en plats där en samling av bränder och benknotor från djuren påträffats. Troligen har bränder och djurkadaver vid upprustning samlats i en grop och täckts över. På hans gårdstomt talar för övrigt gamla grundstenar och kolrester i jorden om den gamla byn och branden.

I den så kallade ”gammelträdgården” finns ännu välbevarade husgrunder. Dessa är dock efter byggnader som uppförts efter branden.

Per Erson hos vilken branden uppstod blev av häradsrätten dömd att betala 2 daler silvermynt för varje nerbränd byggnad, på grund av ovarsamt handhavande av öppen eld. Han hade lyst sig med bloss i stallet.

De drabbade Mehedeborna rest emellertid inga skadeståndskrav, kanske för de visste att de själva lyte upp stallet på samma sätt. För övrigt var den skadeståndsskyldige lika utblottad som de eventuellt skadeståndskrävande.

Återuppbyggnad efter branden

Gästgivargårdarna utflyttades efter branden till nya tomter vid Riksvägen. Hur de nerbrunna gästgivargårdarna har sett ut vet vi inte, men de kunde knappast vara så stora som de vilka nu byggdes, då tomterna i gamla byn var alltför små. Genom ett bevarat födorådskontrakt för Nols Rolig år 1860 och de gamlas berättelse kan fastställas hur Daniel Anderssons (Rolins) gästgivaregård (nedbrunnen 1878) var byggd.

Den uppfördes som vanligt av liggande timmer. Den var i två fulla våningar, placerad i Norr-Söder och hade två skorstensmurar.

Nedre våningen hade mot norr en stor ”dagstuga” (kök), åt söder stora ”krog-stugan” och mellan dessa en förstuga med trappa till övre våningen samt bakom trappan en liten kammare.

Övre våningen innehöll mot söder över krogstugan en likadan stuga kallad ”herrstugan”, i norr över dagstugan två kammare samt även en liten kammare bakom trappan.

En gästgivareförordning för år 1649 föreskrev att gästgivaregården skulle innehålla en våning för adeln, en våning för annat hederligt folk samt slutligen en våning för ”gemene sällskap”. Denna föreskrift kunde väl inte alltid uppfyllas men minst två olika lokaliteter var nog erforderligt. Övre våningen med ”herrstugan” var väl reserverad för adel och annat hederligt folk, medan krogstugan befolkades av ”gemene sällskap”

Eric Mattssons (Médens) gästgivaregård på granntomten byggdes likadan, den var orienterad i öst-väst med dagstugan i öster mot riksvägen. Den skilde sig också på så sätt, att övre våningens båda kammare var placerade över krogstugan i väster och herrstugan över dagstugan i öster. Denna byggnad byggdes till 1878-79 med en flygel norr om dagstugan, så även en kammare tillkom på såväl nedre som övre våningen. Även takkonstruktionen ändrades vid detta tillfälle.

Den normala bondgården byggdes inte så stor som dessa gästgiverier. De var vanligtvis i ett plan med två skorstensmurar. Dagstuga åt ena gaveln och storstuga åt den andra samt mellan dessa en förstuga med en liten kammare innanför. Stall, ladugård, logar och liknande uthusbyggnader byggdes av mer eller mindre ”skrätt” liggtimmer på enkla grundstenar med nedersta stockvarvet nästan vilande på marken. Knutarna sammanhöggs i ”korsknutar” och taken täcktes med långhalm på underlag av klent rundvirke. Golv i uthusen fanns väl endast i trösklogen där det emellertid sammanpassades mycket noggrannare, för att de dyrbara sädeskornen ej skulle försvinna i springorna.

Eldstadsbyggnaderna, stugan, bryggstugan samt även bastun byggdes noggrannare. Hel grund av sten lades. Timret skräddes på båda sidor och skålades på liggytorna. Vid sammanläggningen drevades med mossa. Spik användes ej i stommen stockarna sammanhölls med ”dymlingar” ca 1-1½ tum grova träpluggar, som skulle inborras och inpassas för att ”dra väl”. Knutarna sammanhöggs i laxknutar, bjälkar och mellanväggar laxades in i ytterväggarna. Taken på dessa eldstadsbyggnader bekläddes fortfarande med näver och grästorv. Handkluven takspån tillverkades men blev allt för dyr för vanliga bondgårdar, den användes på mer ”publika” byggnader. Takspån fordrade dessutom plant underlag (sågade plankor) samt mycket spik och båda dessa byggmaterial var ännu svåra att få tag på och sparades till inredningen, golv, tak o.d. Golvvirket var ofta kransågat med halvrund undersida som kanthöggs efter snörslagning och sammanfogades med små ½ tums tappar i tiljekanterna. Den runda undersidan höggsner passades in över de glest liggande golvbjälkarna. Trossbotten fanns inte utan inom stengrunden fylldes det grus till bjälkarnas överkant. Innertakens bräder var även de kransågade och lades ”på lock” för att undvika takspringor. Någon utvändig målning förekom ännu inte, de nybyggda husen lyste något år med sin varma gula träfärg, för att så småningom gråna och mossbeväxas.

Yttre förstugor eller verandor förekom inte här vid denna tid, en enkel yttertrappa eller tröskelsten var mest vanligt. Fönstren var små med fasta fönsterbågar och små glasrutor, ofta blyinfattade